tisdag 24 januari 2012

Polydakyli

En väska jag gjorde förra våren åt min vän och medkonspiratör pianisten. Jag älskar att blanda skrämmande och sött, blandningen blir obehaglig och kryper under skinnet. Kombinationen med den trygga bruna manchestern och kasse-formen stör, den hör inte hemma och sånt gillar jag också- saker som inte hör hemma riktigt men ändå passar in. Sådana där papper man kan skriva ut bilder på och sedan stryka över på tyg är helt fantastiska och den som kom på dem borde få nåt pris av nåt slag.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar